Om

Välkommen till mitt digitala hem! Jag är leg. veterinär och använder hemsidan för att (i mån av tid) svara på olika frågor som jag får av mina kunder gällande djurens hälsa och beteende. Målet är att skriva om olika FAQs på ELI5-konceptet (“explain it like I’m five” – dvs förklara som om jag var fem år gammal), som betyder att förklara ett komplex ämne på ett enklare, förståeligt sätt.

Det blir även några inlägg om vad jag läser just nu i den vetenskapliga litteraturen eller om intressanta föreläsningar som jag deltar i. Slutligen blir det lite amatörfotografi med tema natur emellan all vetenskap 🙂

Hoppas att ni hittar något intressant eller hjälsamt att läsa! Välkomna!

Det svåraste beslutet någonsin

I torsdags blev det dags att ta det fruktansvärda, det svåraste, det mest smärtsamma beslutet någonsin – att låta min älskade, finaste i hela världen Silver somna in. Jag funderade från och till om jag borde skriva om det, men till slut tänkte jag att det bara är bra att dela med hur det känns för mig som veterinär att besluta när jag ska ta livet på mitt egna djur, min egna fantastiska livskompis.

Något förberedd var jag ju. Min kisse var minst 15 år gammal. Hon flyttade in när hon var ca 12, och berikade, förgyllde, även räddade mitt liv under de tre åren vi fick leva tillsammans. Silver hade inflammatorisk tarmsjukdom och därför behövde stå på läkemedel livet ut samt provtas två gånger per år för att se att allt fungerade som det ska, då medicineringen ökade risken framförallt för diabetes men också för infektioner av alla sorter och förändringar i immunförsvaret. Hon stod på allergidiet för att fungera bra, trots att matte fuskade ibland (man får göra det när man är veterinär för man vet ju hur man ska hantera bakslag – men jag avråder starkt från att avvika från den rekommenderade dieten). Med medicinering fick jag upp henne till nästan ett halvkilo plus på vågen, som hon aldrig tidigare hade vägt och hon blev så fin på sin hull. 🙂 Artros hade vi också såklart, men det behandlade vi och väntade med spänning på ett nytt läkemedel som ska finnas tillgängligt för katter f.o.m. september (men som tyvärr min lilla tjej inte hann prova).

Sedan kom två elakartade juvertumörer som min bästa kollega och chef Ina opererade bort helt perfekt, och de jävlarna kom inte tillbaka trots att katter har mycket stor risk för spridning. Ett stygn lämnade en reaktion som skulle vara anledning till att jag tog Silver till kliniken ett och ett halvt år senare för att operera henne, då det började bli sårigt och jag visste att det irriterade henne och att det gjorde något ont.

Men något annat stämde inte sista 3 månader. Jag kunde se att hon blev lite smalare och att hon drack och kissade betydligt mer. Vi hade ett par bakslag med hennes inflammatorisk tarmsjukdom som balanserades, men jag hade märkt genom blodproverna att hon successivt fick lite blodbrist och ett njurvärde som visar tidiga tecken av njursvikt började långsamt vandra åt de högre kanterna. Jag visste redan från sista provtagning i mars att vi troligtvis var på väg att utveckla njursvikt, en så vanlig sjukdom hos äldre katter.

I alla fall så var Silver mycket pigg och mycket med hela tiden tills operationsdagen. Hon sov ju mycket men så får man göra när man är 15 år gammal katt (upp till 20 timmar per dag), men hon ville observera från fönstret, leka och gosa, gosa mycket. Hon åt bra. Men små saker började förändras långsamt, som gav mig mer och mer misstanke att något inte gick helt åt rätt håll. Hon började bli lite förstoppad, som ofta syns hos äldre katter – kan vara njursvikt, kan vara uttorkning, artros, och allmänt sämre funktion på matsmältningssystemet. Hon sköt inte pälsen lika bra som hon brukade göra, och tidigare så var hon extremt noggrann, som alla friska katter brukar vara. Hon började gå ner i vikt, ett par hekto visst, men ett par hekto är mycket för en liten kissemisse. Man kunde känna det på kroppen att muskelmassan började frörsvinna.

Silvers sista dag i den här tidslinjen var fin. Vi hade sovmorgon och gosade mycket, vi sov ju tillsammans varje natt, Silver tog två tredjedelar av sängen men sin lilla utsträckta kropp på bredd, och det gjorde mig inget. Hon fick sin favoritgodis och sin smärtis mot artros som också agerar som milt ångestdämpande. Fick extrados av det för vi hade ju operation och det var planerat att vi på 99% skulle komma tillbaka tillsammans, så jag ville att hon skulle vara smärtfri och lugn post-operation. Och sedan gick vi, och vi opererades. Blodprov lyckades jag ta efter operationen då madame Silver var väldigt svårstucken och det kan bekräftas av alla mina kollegor. Men jag tog urinprov på henne innan operationen och visste redan då att något inte kommer att se bra ut på blodproverna. Urinkoncentrationen var låg och det brukar inte vara så hos katter som har rätt så koncentrerad urin som art. Mycket med bakterier i urinen också som bekräftade urinvägsinfektion.

Operationen gick bra. Men när blodproverna kom tillbaka medan hon fortfarande sov, såg jag det jag förväntade mig. Blodbrist, och just början på nedsatt njurfunktion, med lite förhöjda kreatinin och SDMA som enligt riktlinjerna för katternas njursvikt graderade henne på stadie II utav IV, dvs just på början av njurinsufficiens.

Och där kom det svåraste. Vad göra? Jag vet exakt hur njursvikten utvecklas, jag har ju haft både egna djur och patienter som har haft problemet. Jag behövde tänka snabbt, för Silver sov nu och hade i sig en massa sköna läkemedel som tog bort smärta, illamående, ångest och allt möjligt. Hur skulle livet se ut i bästa fall för Silver om vi gick hem och kämpade på lite till?

Såhär skulle livet ha sett ut, med största sannolikhet:

Silver hatade klinikbesök och provtagning. Hon var inte en arg katt, Silver skulle aldrig i sitt liv bita mig förutom när man behövde sticka om och om för att ta blodprov från hennes minimala blodkärl (som blir tunna och sköra med åldern, speciellt på en kisse på 2,5kg). Hon hade extremt tålamod med allt, men blodprovstagning var inte populär. Varje gång vi skulle komma tillbaka från kliniken skulle hon gömma sig under sängen tills hon kände sig ok igen. Har jag en katt med njursvikt vill jag som djurägare och som veterinär kolla upp djurets värden var 3:e månad om inte oftare. Jag tror Silver skulle ha hatat mig för det.

Hon stod redan på veterinärdiet och att maxa på livet med njursvikt betydde att påbörja även striktare diet. Silver älskade att prova på mat och hennes diet var redan begränsad, men under sin tid med matte som är doktor kunde hon provsmaka många olika saker utan att få symtom från mag-tarmkanalen. Och det var en av hennes största nöjestunder i livet. Hur skulle man förklara för henne att bästa stunden på dagen (förutom att mysa med matte såklart) skulle vi behöva sluta med?

Mer medicinering, och med det mer kamp (alla personer vars katt har lätt att ta läkemedel räck upp handen….mmm, ingen? Vad konstigt! /sarkasm), eventuellt mer biverkningar att balansera.

Successivt skulle vi behöva förvänta oss det som kommer med njursvikt: illamående, avmagring, minskad matlust, ökad törst och urinering, uttorkning, ökade problem med tänderna, ökat blodtryck, (mer) förstoppning. Det skulle kunna komma smygande under flera månader eller så skulle det kunna komma snabbt under de följande 1-2 månaderna; takten på hur snabbt njursvikt utvecklas varierar per individ. Med tanke på att jag inte skulle ha velat begränsa hennes diet även mer skulle jag gissa på gradvis försämring med tydligare symtom under de följande 2-3 månaderna.

Skulle det vara värt för Silver? Jag tittade på henne medan hon började småvakna från narkos, liggandes varmt i min famn och tårarna bara började rinna i tanken om att jag kanske behövde låta henne gå – nu. Hade vi bara början på njursvikt, men okej då, vi skulle köra med diet och inga läkemedel till en början och provta var 4:e månad kanske, se hur det blir. Men nu var det inte bara det. Det var IBD, diet på diet, medicinering på medicinering, och säkert prov oftare då hon hade lite blodbrist från och till pga sin IBD, och njursvikt bara gör saken sämre. Skulle jag verkligen ta hem henne, låta hennes gamla kropp behöva återskapa musklerna som behövde skäras bort tillsamman mes knölen, fullt upp med smärtstillande och antibiotika för urinvägsinfektionen i två veckor så att vi kan sticka henne igen om en månad och se var någonstans vi ligger och om vi har hopp för några få månader till tillsammans?

Fan också. Var det som sagt bara njursvikt, skulle jag aldrig någonsin ha släppt henne så pass tidigt i sjukdomen. Men med multisjuka seniorpatienter brukar jag vara striktare om när det är dags för det svåra beslutet, eftersom det gäller patienter som lider extra, är extra sköra och kan plötsligt försämras. Så jag kvävde mina egna känslor, saknaden och sorgen och tänkte såhär. Hon hade fina sista veckor. Vi hade en fantastisk morgon och hon åt glatt och var lugn och nyfiken och gosig som alltid. Nu ligger hon i min famn som är det bästa hon vet, trots att hon är halvsövd. Är det inte bättre att släppa nu, att hon ska ha det som sista minne istället för att springa in en dag där hon har illamående och där kroppen börjar visa tydligare att den inte orkar?

Det tog 15 minuter att gå från liv till att återbli en mer abstrakt del av universum. Hon somnade så fint och lugnt, hela tiden i min famn. Och nu har det varit tre och en halv dagar utan henne hemma och hela världen känns tom, och jag funderar från och till om jag gjorde rätt, om jag borde ha kämpat mer, om hon kanske hade kvar några fina månader som jag stal från henne. Men jag återkommer alltid till logiken som säger att risken för gradvis och troligtvis hastigt sämre livskvalitet var större än förhoppningen för flera (något) friska månader.

Och där försöker jag påminna mig själv att jag säger samma till mina djurägare – att försöka och låta djuret med en terminal sjukdom somna in medan de fortfarande är glada och pigga och något fina. Innan de blir en skugga av deras tidigare själv. Det är mycket, mycket lättare sagt än gjort och nu förstår jag (en gång till, för det är inte första gången jag behövde säga hejdå till en fyrbent vän) hur svårt det är när jag tar upp diskussionen med mina djurägare, varför vissa blir arga, vill inte förstå, varför det är så svårt att se hela bilden och inte bara smärtan av att förlora en vän medan de fortfarande har viss livsglädje i sig.

Jag trot att jag gjorde rätt för min fina Silver och att hon inte skulle ha varit mycket glad mot mig om jag behövde sticka henne flera gånger, stoppa in i henne mer läkemedel än vad hon redan fick och sluta dela med henne min matlagning som hon verkligen uppskattade (det fanns en i alla fall som uppskattade det, hehe). Jag tror att hon också skulle ha föredragit att slippa må illa och att somna in i min famn utan stress istället för att behöva åka in akut och lämna livsvärlden i ångest och potentiell smärta.

Jag tror jag gjorde rätt, men jag saknar henne fruktansvärt mycket. Hejdå mitt ljus och min bästa vän. Matte älskar dig för alltid.

FAQ: Vad är analsäckarna egentligen?

Varför kan bakdelen lukta illa vissa gånger? Varför går min hund med rumpan på marken? Behöver jag tömma analsäckarna på mitt djur? Min hund bajsar bra, varför får den problem med analsäckarna då? Varför sa veterinären att det kan ha att göra med foderallergier eller intoleranser?

Jag förstår helt varför man kan bli förvirrad när vi diskuterar analsäckar. Några intressanta fakta om de två små körtlarna som vissa gånger kan leda till mindre eller större problem:

  • Hundar, katter, även människor och en hel del andra däggdjur har analsäckar! Ofta ser vi dock problem med analsäckarna hos hundar, men det är inte omöjligt att en katt också har problem.
  • Analsäckarna har inte att göra direkt med tarmfunktionen, de bidrar alltså inte till hur avföringskonsistensen ser ut, förutom att de normalt tömms varje gång djuret bajsar. Det kan också hända att djuret tömmer analsäckarna vid stressiga situationer. Djurägaren behöver generellt inte hjälpa djuret att tömma analsäckarna regelbundet om allt fungerar som det ska.
  • Syftet med innehållet som analsäckarna tillverkar är att lämna doftinformation till andra djur i området. Jag brukar kalla analsäckarna för djurets sociala nätverk (liknande Facebook) som, tillsammans med urinen, avföringen och sekret från andra körtlar, ger en snabb “status” om hur djuret mår, vad det har haft för mat, vilken reproduktionsfas det befinner sig i, om det har några sjukdomar, om det fanns något stressigt i området m.m.
  • Analsäcksinnehållet luktar generellt starkt och inte gott (minst sagt), men väldigt illaluktande innehåll kan antyda till problem i körtlarna. Innehållet brukar blandas i avföringen så att det inte är synligt – det ska vara flytande och från ljusgult till ljusbrunt därför är det inte riktigt möjligt att upptäcka vätskan på avföringen.

VCA Hospitals erbjuder en mycket bra ritning på var någonstans analsäckarna sitter i kroppen:

Det är inte alltid säkert varför en hund eller katt får problem med analsäckarna, men det finns vissa faktorer som kan bidra till problem. Överviktiga djur, djur med foderallergier / intoleranser eller miljöallergier och djur som kan ha lösare avföring från och till har större risk för problem. Analsäckarna jobbar som en del av körtlarna som finns under huden och därför kan påverkas av hudproblem, och deras koppling till ändtarmen gör så att de kan få i sig bakterier från avföringen som till följd kan leda till inflammation och infektion. Anatomiska detaljer på vissa individer kan göra det lättare att analsäckarna blir inflammerade eller infekterade. Och vissa gånger vet vi helt enkelt inte varför ett djur har ökad risk för problem i just det området, men vi vill alltid utesluta att problemer kan kopplas till besvär med huden, magen eller själva anatomin i ändtarmen. Analsäckarna just på hundar har också högre risk för utveckling av tumörer.

Hundar och katter med problem i analsäckarna kan visa tecken av obehag genom att slicka för mycket på bakdelen eller gå med rumpan mot marken. Vissa gånger kan inflammationen “dyka upp” ganska plötsligt där man märker en svullen bakdel eller ett sår runt analöppningen som verkar ha utvecklats bara sista dygnet då djuret inte hade några synliga problem dagen innan. Det kan faktiskt bli så då en pågående inflammation kan ha arbetat inuti i flera dagar / veckor utan att djurägaren skulle kunna ha misstänkt det, om djuret inte visade tecken av besvär.

Det är viktigt att djurvårdspersonalen kontrollerar ditt djurs analsäckar om du misstänker att något känns fel. En djurvårdare eller djursjukskötare kan till en början undersöka och tömma analsäckarna för att bedöma hur innehållet ser ut. Blodigt eller varigt innehåll antyder till infektion medan fastare innehåll (vissa gånger så pass fast att man inte kan få ut det med lite tryck!) meddelar oss om inflammation men inte alltid om infektion. Analsäckar med onormalt innehåll kan behöva spolas för att djuret ska må bättre då allt innehåll kommer ut och körtlarna får en chans av att återhämta sig till mer normal funktion.

Spruckna analsäckar händer när de små öppningarna som leder till ändtarmen blir blockerade av fast innehåll eller stor svullnad och inflammation, och då försöker kroppen skapa en annan utgång för analsäcksinnehållet, genom huden runt analöppningen. Spruckna analsäckar gör mycket ont och behöver behandlas av veterinär eller djursjukskötare. Djuret återhämtar sig oftast fint efter ett par veckor med smärtlindring, dusch och tratt på så att det inte slickar och på så sätt vidare skadar bakdelen.

Bantning, foderbyte eller vidare utredning av mag- eller/och hudproblem kan behövas vid upprepade problem eller om det redan från första besöket finns misstanke för en bidragande orsak bakom problemet. Analsäckar som leder till problem från och till kan till slut behöva opereras bort. Men bli inte orolig! Körtlarna har inte en riktig funktionell betydelse för våra sällskapshundar som nuförtiden bor med oss, som fallet annars skulle vara om de levde ute i naturen där doftsignalerna från analsäckarna är viktiga för att skapa förståelse om revir och socialkommunikation.

FAQ: Fästingprofylax

Här är de två vanligaste frågorna som jag får av djurägare gällande fästingprofylax:

Varför kan jag fortfarande hitta fästingar på mitt djur trots att det behandlades med fästingmedel i tablettform eller droppar på huden?

Fästingmedel som ges i tablettform eller som droppar på huden har inte förmågan att hålla bort fästingarna (som fästinghalsband t.ex. kan lyckas med, men ofta lokalt och utan 100% effektivt skydd). Tabletter och droppar mot fästingar fungerar såhär:

  • Fästingen behöver kliva på djuret och bita för att få i sig läkemedlet. Parasiten dör av läkemedlet inom max 2 dygn utan att hinna att föra över smittsamma sjukdomar.
  • De döda fästingarna faller antingen bort själva, eller när djuret har kliat / slickat på området där den satt.
  • Hittar du en fästing på ditt djur som har behandlats med fästingmedel, försök att dra bort fästingen. Den ska kunna plockas utan motstånd senast två dygn efter att du upptäckte den. Om den fastnar på kan det betyda att det är dags att upprepa behandlingen eller byta till ett annat läkemedel.

Är inte fästingmedel gift för mitt djur? Jag är orolig för biverkningar.

Jag börjar med att citera Paracelsus, som anses vara toxikologins fader.

Alle Dinge sind Gift, und nichts ist ohne Gift, allein die Dosis macht dass ein Ding kein Gift ist.
All things are poison, and nothing is without poison, the dosage alone makes it so a thing is not a poison.
Allt är gift, och inget är utan gift, endast dosen avgör om något är gift eller inte.

Alla läkemedel, alla substanser, allt vi äter och dricker och får i vår organism kan vara gift. Det beror helt och hållet om hur mycket av en substans vi får i oss. Läkemedel som utvecklas som fästingmedel går, som alla läkemedel, igenom strikta kontroller innan de kan godkännas av Läkemedelverket för användning till våra fyrbenta. Efter godkännandet släpper man inte heller kontroller om hur läkemedlet fungerar, utan man följer upp med biverkningarapporter (som vi veterinärer skickar in när en djurägare nämner en potentiell biverkning) och vid behov nya tester för att säkerställa att läkemedlet fungerar bra och är tryggt för kroppen.

Fästingmedel, som alla läkemedel, utvecklas ständigt medan vetenskapen om olika substanser samt hur kroppen fungerar går framåt. Det är ett kontinuerligt arbete för att alltid förbättra ett läkemedel, dess effekter, trygghet och även mindre detaljer som hur lätt det är att ge läkemedlet (hur man kan lätt applicera, om det kan smaka gott osv). Läkemedelverket uppdaterar oss veterinärer med frekventa repporter om vad som ändras och vad som är nytt i farmakologivärlden, så att vi kan behandla våra patienter på bästa sätt.

Det finns inget läkemedel och ingen substans som inte kommer med risk av biverkningar. Man dricker för mycket kaffe och man kan då bli lös i magen. En person har en okänd allergi mot nötter och hamnar i sjukjuset med akut andningsbesvär och svullnad efter att ha ätit en nöt. Du fick ett smärtstillande för din ömande handled och fick kräkningar som biverkning, trots att tusentals andra personer har fått samma läkemedel utan besvär.

Forskare och företag som arbetar med att utveckla läkemedel har alltid som mål att nå en så pass låg biverkningsrisk som möjligt för den substansen som behöver användas. Vissa substanser har mycket låg risk även om man råkar få större dos än den som ger effekt. Andra läkemedel har mycket kortare marginaler. Fästingmedel anses vara trygga läkemedel med ganska stora marginaler även om man råkar ge för mycket av misstag, om man tittar på FASS-texten för olika typer av läkemedel.

Jag själv i min klinisk erfarenhet har sällan sett patienter som fick biverkningar av fästingmedel, och jag föskriver fästingmedel för hundratals djur per år. Eftersom fästingar kan föra över smittsamma sjukdomar på både hund och katt (vissa av vilka kan vara dödliga för djuret och/eller leda till allvarliga symtom som blodbrist och förstöring av röda blodkroppar) tycker jag att det är viktigt att skydda våra fyrbenta mot de parasiterna. Loppor, som också kontrolleras av fästingmedel, kan även leda till loppallergi framförallt hos katter.

Vissa djur behöver man göra en bedömning för innan man kan sätta in fästingmedel. Sådana är djur med kända biverkningar från tidigare behandling, djur med särskilda sjukdomar (t.ex. epilepsi, nedsatt lever- eller njurfunktion, känslig mage eller inflammatorisk tarmsjukdom), mycket unga djur, över- eller underviktiga djur eller dräktiga / diande djur. Din veterinär kommer att välja det läkemedlet som anses som tryggast för just ditt djur, och för vissa djur kommer man vilja avstå från behandling helt och hållet trots risken för smittsamma sjukdomar. Då försöker man också inte vistas mycket på områden där man vet att djuret har hög risk för fästinginfektion.

Intressanta källor på engelska:

MSD Veterinary Manual – lista över substanser som används som fästingmedel, funktion, säkerhet m.m

ESCCAPs rapport om bl.a. fästingburna sjukdomar hos hund och katt

Pågående föreläsningar / utbildningar

Jag borde ha hunnit med att skriva ett först ELI5-inlägg men nu under pandemin finns det massor med mycket intressanta webbutbildningar och föreläsningar, så jag försöker komma ikapp med allt.

Här är vad håller mig upptagen under vårtiden (och troligtvis under sommartiden) – förutom mina älskade patienter:

  • Feline Inspiration Days 2021 från Boehringen – Ingelheim – med fokus på diabetes, smärta (att diagnostisera och behandla) samt några akuta problem hos katter.
  • Dog Emotion and Cognition från Duke University på Coursera
  • Orion Pharmas föreläsning om användning av alfaxalone och propofol i narkosprotokoll hos hundar och katter
  • Ceva Cat Expertise 2021 – under maj månad!