Här är de två vanligaste frågorna som jag får av djurägare gällande fästingprofylax:
Varför kan jag fortfarande hitta fästingar på mitt djur trots att det behandlades med fästingmedel i tablettform eller droppar på huden?
Fästingmedel som ges i tablettform eller som droppar på huden har inte förmågan att hålla bort fästingarna (som fästinghalsband t.ex. kan lyckas med, men ofta lokalt och utan 100% effektivt skydd). Tabletter och droppar mot fästingar fungerar såhär:
- Fästingen behöver kliva på djuret och bita för att få i sig läkemedlet. Parasiten dör av läkemedlet inom max 2 dygn utan att hinna att föra över smittsamma sjukdomar.
- De döda fästingarna faller antingen bort själva, eller när djuret har kliat / slickat på området där den satt.
- Hittar du en fästing på ditt djur som har behandlats med fästingmedel, försök att dra bort fästingen. Den ska kunna plockas utan motstånd senast två dygn efter att du upptäckte den. Om den fastnar på kan det betyda att det är dags att upprepa behandlingen eller byta till ett annat läkemedel.
Är inte fästingmedel gift för mitt djur? Jag är orolig för biverkningar.
Jag börjar med att citera Paracelsus, som anses vara toxikologins fader.
Alle Dinge sind Gift, und nichts ist ohne Gift, allein die Dosis macht dass ein Ding kein Gift ist.
All things are poison, and nothing is without poison, the dosage alone makes it so a thing is not a poison.
Allt är gift, och inget är utan gift, endast dosen avgör om något är gift eller inte.
Alla läkemedel, alla substanser, allt vi äter och dricker och får i vår organism kan vara gift. Det beror helt och hållet om hur mycket av en substans vi får i oss. Läkemedel som utvecklas som fästingmedel går, som alla läkemedel, igenom strikta kontroller innan de kan godkännas av Läkemedelverket för användning till våra fyrbenta. Efter godkännandet släpper man inte heller kontroller om hur läkemedlet fungerar, utan man följer upp med biverkningarapporter (som vi veterinärer skickar in när en djurägare nämner en potentiell biverkning) och vid behov nya tester för att säkerställa att läkemedlet fungerar bra och är tryggt för kroppen.
Fästingmedel, som alla läkemedel, utvecklas ständigt medan vetenskapen om olika substanser samt hur kroppen fungerar går framåt. Det är ett kontinuerligt arbete för att alltid förbättra ett läkemedel, dess effekter, trygghet och även mindre detaljer som hur lätt det är att ge läkemedlet (hur man kan lätt applicera, om det kan smaka gott osv). Läkemedelverket uppdaterar oss veterinärer med frekventa repporter om vad som ändras och vad som är nytt i farmakologivärlden, så att vi kan behandla våra patienter på bästa sätt.
Det finns inget läkemedel och ingen substans som inte kommer med risk av biverkningar. Man dricker för mycket kaffe och man kan då bli lös i magen. En person har en okänd allergi mot nötter och hamnar i sjukjuset med akut andningsbesvär och svullnad efter att ha ätit en nöt. Du fick ett smärtstillande för din ömande handled och fick kräkningar som biverkning, trots att tusentals andra personer har fått samma läkemedel utan besvär.
Forskare och företag som arbetar med att utveckla läkemedel har alltid som mål att nå en så pass låg biverkningsrisk som möjligt för den substansen som behöver användas. Vissa substanser har mycket låg risk även om man råkar få större dos än den som ger effekt. Andra läkemedel har mycket kortare marginaler. Fästingmedel anses vara trygga läkemedel med ganska stora marginaler även om man råkar ge för mycket av misstag, om man tittar på FASS-texten för olika typer av läkemedel.
Jag själv i min klinisk erfarenhet har sällan sett patienter som fick biverkningar av fästingmedel, och jag föskriver fästingmedel för hundratals djur per år. Eftersom fästingar kan föra över smittsamma sjukdomar på både hund och katt (vissa av vilka kan vara dödliga för djuret och/eller leda till allvarliga symtom som blodbrist och förstöring av röda blodkroppar) tycker jag att det är viktigt att skydda våra fyrbenta mot de parasiterna. Loppor, som också kontrolleras av fästingmedel, kan även leda till loppallergi framförallt hos katter.
Vissa djur behöver man göra en bedömning för innan man kan sätta in fästingmedel. Sådana är djur med kända biverkningar från tidigare behandling, djur med särskilda sjukdomar (t.ex. epilepsi, nedsatt lever- eller njurfunktion, känslig mage eller inflammatorisk tarmsjukdom), mycket unga djur, över- eller underviktiga djur eller dräktiga / diande djur. Din veterinär kommer att välja det läkemedlet som anses som tryggast för just ditt djur, och för vissa djur kommer man vilja avstå från behandling helt och hållet trots risken för smittsamma sjukdomar. Då försöker man också inte vistas mycket på områden där man vet att djuret har hög risk för fästinginfektion.
Intressanta källor på engelska:
MSD Veterinary Manual – lista över substanser som används som fästingmedel, funktion, säkerhet m.m
ESCCAPs rapport om bl.a. fästingburna sjukdomar hos hund och katt