Kategori: Vanliga frågor & svar

God Jul till alla trevliga djurägare! Bara ett snabbt inlägg idag för att påminna om att nu är det dags att id-märka och registrera era kissemissar som är födda 2008 och framåt, enligt den nya lagen om djurregistrering. Läs mer här: https://jordbruksverket.se/…/marka-och-registrera-katter och sprid gärna informationen!

Återkommer snart med nästa inlägg som har att göra med tandsmärta hos våra älskade sällskapsdjur. Aj!

Allt gott! 🙂

En väldigt vanlig fråga och en av de största orsakerna att katter kommer för sent till veterinären för undersökning. Myten om att det är normalt för en katt att kräkas en eller flera gånger i veckan har pågått ganska länge. Troligtvis har det bidragit att katter kan normalt kräkas hårbollar då och då, och att de kan få upp olämpliga delar efter att ha jagat och ätit byte.

Men både hårbollar och duktiga jägare är inte tillräcklig anledning till att en katt ska kräkas en eller flera gånger i veckan. Cornell University anger en absolut max kräkning på en gång i veckan (och det även anses vara för ofta), medan VCA Hospitals nämner att katter inte ska kräkas oftare än en gång per månad – och att i båda fall mår katterna annars helt bra. Dvs att katten inte tappar vikt, behåller en normal hull, är pigg och aktiv, äter med god aptit (inte för mycket eller för lite), dricker och kissar normalt, bajsar fast avföring och har inga maskar eller blod i kräkningen.

Regeln är att katter generellt inte ska kräkas mer än ett par gånger per månad. Katter som inte jagar och inte har lång päls bör kräkas ännu mindre ofta än det. Kräks din katt oftare än det, även en gång i veckan, är det anledning till att rådfråga med veterinär eller boka en undersökning. Detta kan ligga bakom kräknigar i ökad frekvens hos katter (listan anger några av de vanligaste anledningarna men är inte en komplett lista):

• Maskar, framförallt om din katt jagar eller har tillgång till utomhusmiljö.
• Hårbollar kan fastna i magsäcken och irritera slemhinnan, som leder till kräkningar. Hårbollar kan även fastna i tarmen och ge allt från förstoppning till allvarlig stopp i tarmen. Kräks din katt hårbollar ofta (mer än en gång per månad) finns det till en början både foder och kosttillskott för att hjälpa den bajsa ut hårbollarna.
• Vissa katter gillar att äta främmande föremål som plast, tyg och tråd. En del katter gör det som det av lekbeteende, andra katter kan göra det pga mag-tarmsjukdomar (kallas medicinskt för ”pica”). I båda fall är det viktigt att ta reda på varför och hur man kan förändra beteendet, eftersom det finns stor risk att ett främmande föremål fastnar i tarmen med livsfarliga konsekvenser.
• Katter med inflammatoriska sjukdomar i magen och tarmen kommer ofta till veterinären med kräkningar som vanligast symtom. Problemet kan ligga i magsäcker eller även i tunntarmen som kopplas direkt till magsäcken. Folsyrebrist och B12-brist kan bl.a. ge kräkningar. Även bukspottkörtelinflammation kan ge kräkningar som enda symtom. Katter med inflammatoriska sjukdomar i matsmältningssystemet behöver kontroll med blodprov för att bestämma rätt behandling och många katter behöver livslång behandling för att kunna må bra.
• Katter med njursjukdom eller hypertyreos (överproduktion av hormoner från sköldkörteln) har ofta kräkningar som symtom.
• Även diabetes kan ge kräkningar som symtom.
• Det finns alltid risk, speciellt hos äldre katter, att en tumör växer i magsäcken som leder till ökade kräkningar.

Frekventa kräkningar antyder till illamående och smärta i magen, leder till avmagring och obalans i olika minerelar i kroppen samt problem med matsmältningen. Finns det sjukdomar som är kopplade till kräkningarna (dvs inte ett främmande föremål utan antingen en infektion, parasiter eller annan sjukdom) kommer katten oftast börja visa andra symtom efter ett tag. Ju tidigare man hittar anledningen bakom problemet desto snabbare kan din katt återhämta sig och börja må bra igen. Vänta inte med kräkningarna – rådfråga med din veterinär!

En av de vanligaste frågorna som vi veterinärer får från djurägaren är när man behöver avmaska sitt djur.

I Sverige avmaskar vi inte i förebyggande syfte. Det betyder att om djuret inte visar symtom på infektion med maskar behöver det inte avmaskas. Avmaskning har ingen förebyggande effekt, dvs att läkemedlet skyddar inte djuret långsiktigt som t.ex. med behandling mot loppor och fästingar som kan täcka djuret i flera veckor, utan avmaskningsmedlet dödar parasiterna som finns just då i djurets kropp.

ESCCAP, den Europeiska enheten för parasitologi hos husdjur rekommenderar olika behandlingsplaner med avmaskning beroende på djurets livsstil och risker av att bli smittad av maskar. Träckprov rekommenderas starkt innan man behandlar. Några viktiga punkter följer:

• Hundar som jagar, kan äta ”allt möjligt” på promenader eller får springa lösa och således äta upp olika saker kan behöva avmaskas en gång per månad till fyra gånger per år beroende på hur ofta de brukar få problem och hur ofta de får i sig olämpliga saker.
• Katter som bor inomhus behöver i princip inte avmaskas, men eftersom maskägg kan föras in via t.ex. skor, kan man avmaska en gång per år eller skicka ett träckprov en gång per år.
• Katter som får gå ut kan behöva avmaskas var 3:e månad eller oftare beroende på hur mycket de jagar.
• Djur som bor med människor som har dämpat immunförsvar kan behöva avmaskas månadsvis för att minska risken för smitta till människan.

Olika rekommendationer kan gälla inför tävling eller utställning, samt inför resa från och till Sverige, och då anpassar man behandlingsplanen beroende på situationen.

Tikar, valpar och kattungar avmaskas enligt Läkemedelverkets rekommendationer, beroende på smittrisk. Generellt sker avmaskningen enligt följande schema:

• Kattungar: Första behandling vid 4-6 veckors ålder. Efter det upprepas avmaskningen varannan eller var fjärde vecka beroende på läkemedlet som används, fram till leverans.
• Valpar: Första behandling vid 2-3 veckors ålder. Efter det upprepas avmaskningen varannan eller var fjärde vecka beroende på läkemedlet som används, fram till leverans.
• Tikar: från dag 40 i dräktigheten och fram till 2 veckor efter förlossning.

Personligen rekommenderar jag att man även avmaskar regelbundet (upp till en gång per månad efter samråd med veterinär för varje individ):

• Hundar och katter med inflammatoriska tarmsjukdomar, då de har högre risk för återfall av symtom om tarmslemhinnan / magslemhinnan skadas.
• Katter som jagar mycket och som regelbundet bajsar / kräks maskar

Många avmaskningsmedel kan köpas receptfritt på apoteket. Vid följande symtom, och förutsatt att djuret annars mår bra, är piggt och äter med god aptit samt att symtomen inte har varit långvariga, kan man avmaska sitt djur med receptfritt läkemedel:

• Bajsar eller kräks maskar eller har vita prickar i avföringen
• Har börjat gå ner i vikt trots god aptit
• Har börjat bajsar löst / mjukt (inte formade korvar som man kan plocka) eller man ser blod i avföringen
• Slickar eller kliar på rumpan, ofta mot marken
• Har synliga tredje ögonlock (en rosa hinna på inre kanten av ögonen) – syns oftast hos katter

Har ditt djur symtom i flera dagar eller märker du inte tydlig förbättring snart efter avmaskningen behöver djuret undersökas av veterinär. Symtomen ovan kan ske under flera andra olika sjukdomar, vissa av vilka kan bli livsfarliga:

• Ett högt antal parasiter kan leda till brist på olika vitaminer som folsyra och B12, och även till blodbrist. En mer omfattande behandlingsplan och ett träckprov kan vara nödvändiga.
• Vissa parasiter kräver behandling med receptbelagda läkemedel.
• Det finns en lång lista med sjukdomar som kan ge lösare avföring, kräkningar och viktminskning som symtom. Vänta inte flera dagar för att kontakta veterinär! En livmoderinflammation eller en akut bukspotkörtelinflammation kan kosta djuret sitt liv.
• En kliande rumpa kan betyda inflammerade eller spruckna analsäckar eller även symtom av allergiska sjukdomar.
• Katter med synliga tredje ögonlock kan ha andra sjukdomar, bland annat virussjukdomar, ögoninfektioner, neurologiska sjukdomar och feber som påverkar dem.

Mår ditt djur inte bra kommer enbart avmaskningen inte att lösa problemet. Dröj inte med att få din lilla kompis undersökt!

En mycket vanlig fråga om en jobbig parasit som kan drabba våra fyrbenta kompisar: hur gör man när ens djur fått Giardia? När får djuret umgås med andra djur? Hur smittas djuret? Finns det långsiktigt skydd? Kan människan smittas av hunden eller katten?

Det blir inte ett riktigt inlägg med text idag då det finns så många frågor och information kring parasiten att det skulle bli en väldigt lång text. År 2020 samlade jag all viktig information och svar till vanliga frågor som jag kunde hitta framförallt genom de ledande enheterna i Europa inom parasitologi hos hundar och katter, nämligen Statens Veterinärmedicinska Anstalt och ESCCAP (den Europeiska vetenskapliga enheten om parasitologi för sällskapsdjur), men också i den vetenskapliga litteraturen. De fakta som jag då hittade verkar också stämma i nuläget.

Här finner ni all relevant information för hund och katt i pdf format – båda texter är nästan identiska, men varierar något framförallt i förhållande till hur man ska hantera sjuka djur.

Öroninflammationer är ett av de vanligaste problemen vi ser på kliniken, framförallt hos hundar. De kan vara svårupptäckta, kan ha pågått långt innan man ser att det finns ett stort problem, gör alltid ont, besvärar våra bästa fyrbenta kompisar och kan kräva långtidsbehandling samt flera veterinärbesök innan öronen blir friska igen.

Några anledningar som gör öroninflammationer svårupptäckta av djurägaren:

• Långa, hängande öronlappar eller håriga öron kan gömma problemet, lukten, sekretet som kommer från sjuka öron, även hudförändringar som gradvis blir synliga på öronlappen.
• Våra djur kan klia sig då och då i öronen utan att det alltid innebär problem. Klådan kan öka gradvis så att man inte märker att problemet har blivit större. När djuret når en nivå där det dagligen kliar i öronen har öroninflammationen oftast blivit kraftig.
• Man kan bli van vid att det kan lukta lite ”konstigt” från öronen framförallt hos hundar eller att det är normalt att det kommer en del brunt sekret från öronen.
• Saker som kan pågå i hörselgången och trumhinnan, den osynliga delen av ytterörat, syns inte utan hjälp av veterinärundersökning och specialutrustning (otoskop).

Vad är det som leder till öroninflammationer?

• Mycket ofta, gäller det om en överväxt av hudens normala ”befolkning” som är en del bakterier och svampar. Ytterörat (öronlappen, hörselgången och trumhinnan) är en del av djurets hud. (Sedan finns mellan- och innerörat men dem kommer vi prata om en annan dag). Både bakterier och svampar trivs mycket när det blir varmt och fuktigt i öronen och därför kan öka i antal och leda till öroninflammation.
• Har djuret simmat, har det hamnat vatten i öronen under bad, har en annan hund- eller kattkompis slickat örat på ens hund eller katt, kan det leda till ökad fukt och därmed ökar risken för öroninflammation.
• Djurets egen anatomi kan öka risken för öroninflammationer. Mycket håriga öron, långa hängande öronlappar, trånga hörselgångar skapar en varm och fuktig miljö där bakterier och svampar trivs jättemycket.
• Djur med miljö- eller foderallergier eller intoleranser har ökad risk för öroninflammationer eftersom huden inte fungerar helt bra och inte kan hålla antalet bekterier och svampar som naturligt finns där i schack.
• Parasiter som öronskabb, framförallt hos katter, leder ofta till samtidig överväxt av bakterier och svampar pga skador på huden i örat.
• Utväxter i öronlappen eller inne i hörselgången, godartade eller elakartade, kan göra örat trängre och försämra örats egen rengöringsmekanism.
• Även främmande kroppar kan hamna i hörselgången och leda till skador och öroninflammation!

Vad händer när djuret har öroninflammation?

• Oavsett vilken anledning leder till öroninflammation, det som sker är skador och inflammation på huden, på öronlappen och inne i hörselgången.
• Skadorna och inflammationer leder till produktion av sekret som oftast är illaluktande, och kan lukta på olika sätt beroende på vilka typer av bakterier eller svampar har orsakat till inflammation.
• Sekretet blockerar hörselgången och försämrar örats rengöringsfunktion ännu mer.
• Inflammationen kan leda till blödning i hörselgången, som syns när veterinären undersöker djurets öra. Det kan också leda till tryck mot trumhinnan och skador på den delen av örat.
• Spricker trumhinnan kan infektionen fortsätta i mellanörat, där både en del av balansen och hörseln regleras. Infektioner i mellanörat är svårare att behandla.
• Öronlappen och öppningen runt örat blir gradvis rödare, svullnar upp och huden där blir hårdare, som elefanthud. Även hörselgången svullnar upp pga inflammationen. Det leder till ännu sämre rengöringsfunktion i örat, och att mer bakterier och svampar stängs in, hittar fukt och värme och fortsätter att öka i antal.
• Inflammationen och skadorna leder först till klåda och irritation, sedan till gradvis ökad smärta.
• Smärta från öroninflammation kan bli så pass stark att djuret kan ligga och skaka, pipa eller utveckla aggression även mot sina djurägare. Detta eftersom allt som sker runt öronen gör ont. Klappar man t.ex. kinderna eller huvudet kan leda till omedveten smärta och djuret börjar koppla närhet och beröring till det.

Varför ska jag besöka veterinär om jag misstänker att mitt djur har öroninflammation?

• För att effektivt kunna behandla en öroninflammation behöver man veta vad som stör öronen (är det bakterier, svampar, både och, parasiter, utväxter eller ett främmande föremål?), så att man kan välja lämplig behandling.
• Inte alla läkemedel får hällas in i öronen vid alla omständigheter. Det finns läkemedel som inte ska användas vid en sprucken trumhinna, eller vid mycket ömma eller blödande öron. Vissa djur kan behöva smärtstillande tillsammans med öronbehandlingen. Andra djur kan behöva behandling i kombination med läkemedel som minskar svullnaden i örat annars kommer öronrengöringsmedlet inte ha någon effekt alls då det inte kan nå in i hörselgången och agera mot infektionen.
• Många djurägare önskar att först testa med vanliga öronrengöringsmedel själva. Jag avråder starkt från att göra det utan veterinärbesök först. Detta eftersom medlet kanske inte får hällas i öronen i just det fallet, eller att det kan göra mycket ont om man häller i saker i öronen utan att först kontrollera med en veterinär. Sedan kan det förlänga skadan då problemet oftast kan bli tillfälligt bättre med vanliga öronrengöringsmedel men djuret blir inte av med det och till slut blir en akut öroninflammation ett långvarigt problem, med permanenta skador i öronen.
• Ju tidigare man besöker veterinär för besvärade öron, desto mindre återbesök brukar behövas för att öronen ska kunna tillfriskna. Att söka hjälp i tid besparar din vän smärta och dig onödiga kostnader.

Vad gör man under ett veterinärbesök för öronproblem?

• Vi kontrollerar om djuret har haft andra symtom gällande huden och även magen som kan kopplas tills foderallergier och intoleranser.
• Vi undersöker öronen med specialutrustning som heter otoskop. Då kan man titta in i hörselgången och även bedöma hur trumhinnan ser ut.
• Vi tar prov av öronsekretet med topps som vi sedan färgar med specifika kemikalier och undersöker på mikroskopet. På så sätt ser vi vilken typ av öronproblem djuret har, bakterier, svampar eller parasiter, samt onormala celler som kan finnas i öronen.
• Vissa gånger skickar vi även ett prov med topps för odling till externt labb.
• Vid vissa tillfällen gör det så pass ont i djurets besvärade öra/öron att man behöver ge lugnande till djuret innan man kan titta i hörselgången.

Varför kan jag inte behandla själv hemma med öronrengöringsmedel nästa gång mitt djur har besvär?

• Varje gång djuret får öronproblem betyder det inte att orsaken bakom problemet kommer att vara samma som förra gången. Att hälla i öronrengöringsmedel utan att veta vad som orsakar problemet kan leda till smärta och vidare problem, som t.ex. om man häller i medel som inte ska användas vid en sprucken trumhinna.
• Vissa öronläkemedel kan leda till bakterieresistens om de används om och om igen. Det betyder att öronrengöringsmedlet kommer till slut inte kunna agera mot bakterierna.
• Vissa öronläkemedel som innehåller kortison kan gradvis leda till tunnare och mer skör hud om de används för ofta, som ökar risken för öronproblem då huden blir känsligare för skador.
• Det är väldigt sällan att en öroninflammation självläker. En tumör i hörselgången eller ett främmande föremål kommer att sitta och påverka örat oavsett vad man gör hemma för att försöka lindra problemet. Kraftiga öroninflammationer med svullnad i hörselgången svarar inte på enkel behandling hemma utan kräver mycket ofta olika faser av behandling med olika läkemedel, både rengöringsmedel och receptbelagda mediciner.
• Kom ihåg att ju längre man väntar desto sämre och mer komplicerat blir problemet, och desto mer ont kommer ditt djur att ha i öronen!

Varför kan bakdelen lukta illa vissa gånger? Varför går min hund med rumpan på marken? Behöver jag tömma analsäckarna på mitt djur? Min hund bajsar bra, varför får den problem med analsäckarna då? Varför sa veterinären att det kan ha att göra med foderallergier eller intoleranser?

Jag förstår helt varför man kan bli förvirrad när vi diskuterar analsäckar. Några intressanta fakta om de två små körtlarna som vissa gånger kan leda till mindre eller större problem:

• Hundar, katter, även människor och en hel del andra däggdjur har analsäckar! Ofta ser vi dock problem med analsäckarna hos hundar, men det är inte omöjligt att en katt också har problem.
• Analsäckarna har inte att göra direkt med tarmfunktionen, de bidrar alltså inte till hur avföringskonsistensen ser ut, förutom att de normalt tömms varje gång djuret bajsar. Det kan också hända att djuret tömmer analsäckarna vid stressiga situationer. Djurägaren behöver generellt inte hjälpa djuret att tömma analsäckarna regelbundet om allt fungerar som det ska.
• Syftet med innehållet som analsäckarna tillverkar är att lämna doftinformation till andra djur i området. Jag brukar kalla analsäckarna för djurets sociala nätverk (liknande Facebook) som, tillsammans med urinen, avföringen och sekret från andra körtlar, ger en snabb ”status” om hur djuret mår, vad det har haft för mat, vilken reproduktionsfas det befinner sig i, om det har några sjukdomar, om det fanns något stressigt i området m.m.
• Analsäcksinnehållet luktar generellt starkt och inte gott (minst sagt), men väldigt illaluktande innehåll kan antyda till problem i körtlarna. Innehållet brukar blandas i avföringen så att det inte är synligt – det ska vara flytande och från ljusgult till ljusbrunt därför är det inte riktigt möjligt att upptäcka vätskan på avföringen.

VCA Hospitals erbjuder en mycket bra ritning på var någonstans analsäckarna sitter i kroppen:

Det är inte alltid säkert varför en hund eller katt får problem med analsäckarna, men det finns vissa faktorer som kan bidra till problem. Överviktiga djur, djur med foderallergier / intoleranser eller miljöallergier och djur som kan ha lösare avföring från och till har större risk för problem. Analsäckarna jobbar som en del av körtlarna som finns under huden och därför kan påverkas av hudproblem, och deras koppling till ändtarmen gör så att de kan få i sig bakterier från avföringen som till följd kan leda till inflammation och infektion. Anatomiska detaljer på vissa individer kan göra det lättare att analsäckarna blir inflammerade eller infekterade. Och vissa gånger vet vi helt enkelt inte varför ett djur har ökad risk för problem i just det området, men vi vill alltid utesluta att problemer kan kopplas till besvär med huden, magen eller själva anatomin i ändtarmen. Analsäckarna just på hundar har också högre risk för utveckling av tumörer.

Hundar och katter med problem i analsäckarna kan visa tecken av obehag genom att slicka för mycket på bakdelen eller gå med rumpan mot marken. Vissa gånger kan inflammationen ”dyka upp” ganska plötsligt där man märker en svullen bakdel eller ett sår runt analöppningen som verkar ha utvecklats bara sista dygnet då djuret inte hade några synliga problem dagen innan. Det kan faktiskt bli så då en pågående inflammation kan ha arbetat inuti i flera dagar / veckor utan att djurägaren skulle kunna ha misstänkt det, om djuret inte visade tecken av besvär.

Det är viktigt att djurvårdspersonalen kontrollerar ditt djurs analsäckar om du misstänker att något känns fel. En djurvårdare eller djursjukskötare kan till en början undersöka och tömma analsäckarna för att bedöma hur innehållet ser ut. Blodigt eller varigt innehåll antyder till infektion medan fastare innehåll (vissa gånger så pass fast att man inte kan få ut det med lite tryck!) meddelar oss om inflammation men inte alltid om infektion. Analsäckar med onormalt innehåll kan behöva spolas för att djuret ska må bättre då allt innehåll kommer ut och körtlarna får en chans av att återhämta sig till mer normal funktion.

Spruckna analsäckar händer när de små öppningarna som leder till ändtarmen blir blockerade av fast innehåll eller stor svullnad och inflammation, och då försöker kroppen skapa en annan utgång för analsäcksinnehållet, genom huden runt analöppningen. Spruckna analsäckar gör mycket ont och behöver behandlas av veterinär eller djursjukskötare. Djuret återhämtar sig oftast fint efter ett par veckor med smärtlindring, dusch och tratt på så att det inte slickar och på så sätt vidare skadar bakdelen.

Bantning, foderbyte eller vidare utredning av mag- eller/och hudproblem kan behövas vid upprepade problem eller om det redan från första besöket finns misstanke för en bidragande orsak bakom problemet. Analsäckar som leder till problem från och till kan till slut behöva opereras bort. Men bli inte orolig! Körtlarna har inte en riktig funktionell betydelse för våra sällskapshundar som nuförtiden bor med oss, som fallet annars skulle vara om de levde ute i naturen där doftsignalerna från analsäckarna är viktiga för att skapa förståelse om revir och socialkommunikation.

Här är de två vanligaste frågorna som jag får av djurägare gällande fästingprofylax:

Varför kan jag fortfarande hitta fästingar på mitt djur trots att det behandlades med fästingmedel i tablettform eller droppar på huden?

Fästingmedel som ges i tablettform eller som droppar på huden har inte förmågan att hålla bort fästingarna (som fästinghalsband t.ex. kan lyckas med, men ofta lokalt och utan 100% effektivt skydd). Tabletter och droppar mot fästingar fungerar såhär:

• Fästingen behöver kliva på djuret och bita för att få i sig läkemedlet. Parasiten dör av läkemedlet inom max 2 dygn utan att hinna att föra över smittsamma sjukdomar.
• De döda fästingarna faller antingen bort själva, eller när djuret har kliat / slickat på området där den satt.
• Hittar du en fästing på ditt djur som har behandlats med fästingmedel, försök att dra bort fästingen. Den ska kunna plockas utan motstånd senast två dygn efter att du upptäckte den. Om den fastnar på kan det betyda att det är dags att upprepa behandlingen eller byta till ett annat läkemedel.

Är inte fästingmedel gift för mitt djur? Jag är orolig för biverkningar.

Jag börjar med att citera Paracelsus, som anses vara toxikologins fader.

Alle Dinge sind Gift, und nichts ist ohne Gift, allein die Dosis macht dass ein Ding kein Gift ist.
All things are poison, and nothing is without poison, the dosage alone makes it so a thing is not a poison.
Allt är gift, och inget är utan gift, endast dosen avgör om något är gift eller inte.

Alla läkemedel, alla substanser, allt vi äter och dricker och får i vår organism kan vara gift. Det beror helt och hållet om hur mycket av en substans vi får i oss. Läkemedel som utvecklas som fästingmedel går, som alla läkemedel, igenom strikta kontroller innan de kan godkännas av Läkemedelverket för användning till våra fyrbenta. Efter godkännandet släpper man inte heller kontroller om hur läkemedlet fungerar, utan man följer upp med biverkningarapporter (som vi veterinärer skickar in när en djurägare nämner en potentiell biverkning) och vid behov nya tester för att säkerställa att läkemedlet fungerar bra och är tryggt för kroppen.

Fästingmedel, som alla läkemedel, utvecklas ständigt medan vetenskapen om olika substanser samt hur kroppen fungerar går framåt. Det är ett kontinuerligt arbete för att alltid förbättra ett läkemedel, dess effekter, trygghet och även mindre detaljer som hur lätt det är att ge läkemedlet (hur man kan lätt applicera, om det kan smaka gott osv). Läkemedelverket uppdaterar oss veterinärer med frekventa repporter om vad som ändras och vad som är nytt i farmakologivärlden, så att vi kan behandla våra patienter på bästa sätt.

Det finns inget läkemedel och ingen substans som inte kommer med risk av biverkningar. Man dricker för mycket kaffe och man kan då bli lös i magen. En person har en okänd allergi mot nötter och hamnar i sjukjuset med akut andningsbesvär och svullnad efter att ha ätit en nöt. Du fick ett smärtstillande för din ömande handled och fick kräkningar som biverkning, trots att tusentals andra personer har fått samma läkemedel utan besvär.

Forskare och företag som arbetar med att utveckla läkemedel har alltid som mål att nå en så pass låg biverkningsrisk som möjligt för den substansen som behöver användas. Vissa substanser har mycket låg risk även om man råkar få större dos än den som ger effekt. Andra läkemedel har mycket kortare marginaler. Fästingmedel anses vara trygga läkemedel med ganska stora marginaler även om man råkar ge för mycket av misstag, om man tittar på FASS-texten för olika typer av läkemedel.

Jag själv i min klinisk erfarenhet har sällan sett patienter som fick biverkningar av fästingmedel, och jag föskriver fästingmedel för hundratals djur per år. Eftersom fästingar kan föra över smittsamma sjukdomar på både hund och katt (vissa av vilka kan vara dödliga för djuret och/eller leda till allvarliga symtom som blodbrist och förstöring av röda blodkroppar) tycker jag att det är viktigt att skydda våra fyrbenta mot de parasiterna. Loppor, som också kontrolleras av fästingmedel, kan även leda till loppallergi framförallt hos katter.

Vissa djur behöver man göra en bedömning för innan man kan sätta in fästingmedel. Sådana är djur med kända biverkningar från tidigare behandling, djur med särskilda sjukdomar (t.ex. epilepsi, nedsatt lever- eller njurfunktion, känslig mage eller inflammatorisk tarmsjukdom), mycket unga djur, över- eller underviktiga djur eller dräktiga / diande djur. Din veterinär kommer att välja det läkemedlet som anses som tryggast för just ditt djur, och för vissa djur kommer man vilja avstå från behandling helt och hållet trots risken för smittsamma sjukdomar. Då försöker man också inte vistas mycket på områden där man vet att djuret har hög risk för fästinginfektion.

Intressanta källor på engelska:

MSD Veterinary Manual – lista över substanser som används som fästingmedel, funktion, säkerhet m.m

ESCCAPs rapport om bl.a. fästingburna sjukdomar hos hund och katt