Kategori: Personliga veterinärupplevelser

Publicerat den

Två hälsoproblem som kan leda till (bl.a.) aggressivt beteende

”Har börjat morra eller fräsa när hen tidigare inte gjorde det”. ”Kan inte öppna munnan utan försöker att bitas”. ”Vill nafsa så fort man går nära öronen eller vill klappa huvudet”. ”Försökte att bita mig / nafsa / rivas när jag bara gick förbi, inte ens rörde på den!”.

Saker som jag ganska ofta har hört från mina kunder om deras älskade fyrbenta. Antingen eftersom ett djur kommer in för utredning av aggressivt beteende, eller för att somna in pga aggression, eller av ren slump under en vanlig undersökning där djuret har svårt att samarbeta med mig eller / och med djurägaren, vill inte bli berört runt ansiktet eller kollat i munnen.

Jag kan minnas ett flertal patienter från mina år som smådjursveterinär som var ohanterbara på kliniken och vid vissa tillfällen hemma, och där man upptäckte att anledningen bakom beteendet var smärta från öron eller tänder. Och den överväldigande majoriteten av de patienterna blev ett helt annat djur beteendemässigt efter rätt behandling.

Våra husdjur har extremt mycket tålamod vad det gäller smärta. Det är något som jag försöker förklara till mina djurägare vid alla tillfällen där djuret har ett tydligt problem men däremot inte visar några tydliga signaler av smärta. Skriker inte, äter utan problem, beter sig som vanligt. Javisst, så är det, eftersom att visa smärta betyder att visa sig svag ute i naturen. Och våra djur har varken förståelse att de kan besöka läkare för sina besvär eller röst som tydligt berättar att ”vet du matte / husse, jag mår inte bra”. Våra husdjur anpassar sig så länge som möjligt tills det inte går längre. Då slutar djuret äta eller kan inte tugga, blir aggressivt eller deprimerat, vill inte promenera / vill bara sova, slickar sönder päls och hud tills det får kala fläckar och sår.

ÖRON

Man missar öronproblem ofta av två anledningar. Det riktiga problemet sitter nästan alltid djupare i öronen där man inte själv kan märka det hemma. Och det är väldigt enkelt att göra misstaget och behandla själv med det man kan köpa hos djuraffären, när man märker att djuret har besvär (luktar, kliar eller har ”svart”, ”brunt” eller ”gult” som kommer från öronen). Vissa hundar har även väldigt håriga öron som gör det ännu svårare att upptäcka problem.

  • Skapa vanan att lyfta öronlapparna och lukta i öronen. Det ska inte lukta konstigt eller illa.
  • Lite ljusbrunt vax som inte luktar någonting är normalt. Alla andra typer av konstigt luktande ”vax” är med största sannolikhet inte normala.
  • Det är aldrig normalt när örat eller öronlappen är röd, svullen eller har eksem.
  • Häll inte saker i öronen innan veterinären undersöker! Det finns flera anledningar för det. Vissa rengöringsmedel svider som tusan på sjuka öron. Andra är inte alls lämpliga för just det problemet som ditt djur kan ha. Ett antal får inte användas när trumhinnan är sprucken. För att kunna välja rätt behöver veterinären titta i öronen med speciell utrustning, och undersöka örats innehåll under mikroskopet.
  • Dröj inte flera veckor / månader tills ni har sökt hjälp. Det är den största anledningen till att djuret kan ändra sitt beteende. Öroninflammation gör ont!

TÄNDER

Tandproblem håller troligast rekord bland sjukdomar som borde men inte behandlas i god tid (eller någonsin innan djuret har fått somna in). Det är framförallt eftersom djuret fortsätter att äta så gott som möjligt även med en förskräcklig och smärtsam mun – att äta är en av de viktigaste överlevnadsuppgifterna och då ska djuret försöka sitt bästa att anpassa sig tills det inte går mer. Vissa djur tuggar annorlunda, andra sväljer maten utan att tugga, en del äter mindre, andra äter ”glupskt” (passar på när de känner att de kan är rättare), och några djur väljer bort vissa typer av mat.

Själva tandstenen gör inte ont. Det är det som tandstenen skapar på tandköttet som gör ont och som till slut leder till tandlossning. Vi vet både från upplevelsen av tandproblem från människovården men också från de grundliga mekanismerna som innefattar inflammation att tandköttsinflammation (gingivit) och lösa tänder eller tänder med hål gör ont. Där finns ingen tvekan. När man tittar i en mun med massa tandsten ser man det röda, svullna och ofta blödande tandkött, kan man även se var i tandköttskanten, det luktar illa. Vissa tänder sitter löst eftersom tandköttet och käkbenet, som håller tanden i plats, har förstörts av inflammation. Det låter rätt smärtsamt.

Hur mycket man kan anpassa sig tills det gör för mycket ont är väldigt individuellt. Men man ska inte behöva varken lida tills det inte går mer eller vänta tills det blir så pass dåligt att man behöver plocka hälften av tänderna för att må bra igen, eller hur?

Jag får frågan om hur hundar och katter gör ute i naturen med sin tandsten och utan tandläkarbesök. Svaret är enklare än man tror, och det gäller i princip alla sjukdomar och inte bara tandproblem:

  • Djur ute i naturen lever knappast så pass långa och fina liv som våra sällskapsdjur. Vissa gånger hinner de inte utveckla problem rent åldersmässigt innan de avlider.
  • Djur ute i naturen kan ha en massa tandproblem som gör ont. Men djur ute i naturen har inget val än att överleva så pass långt som möjligt. Livskvalitet finns inte ute i naturens hårda lagar. Men när vi väljer att ta hand om ett djur, då är livskvalitet inte bara önskvärd men nödvändig (även lagligt krävt) för att djuret ska må bra.

Tandstenen är ett mycket individuellt problem. Vissa djur får det lätt även när man borstar tänderna en gång dagligen, som rekommendationen är, andra lever med fina tänder tills de blir jätteseniorer och man har inte borstat tänderna en enda gång. Faktumet från alla vetenskapliga studier är att tandborstning en gång dagligen håller tandstenen i schack så pass bra som möjligt, och att de djuren som är mer benägna att få tandsten får betydligt mindre problem och tandläkarbesök om man kan borsta en gång dagligen. Specialkost och tuggben gör inte lika stor skillnad och räcker inte för att skydda munnen mot tandsten.

  • Skapa vanan av att titta i ditt djurs mun en gång dagligen. Luktar det illa, ser du rött, svullet eller blödande tandkött, känner du lösa tänder eller finns det vit, brunt eller gult ”pålägg” på tänderna – boka en munhåleinspektion hos din veterinär!
  • Skapa vanan av att borsta djurets tänder tidigt i livet. Djurvårdspersonalen kan hjälpa dig med instruktioner om hur man ska vänja din valp eller kattunge till tandborstning. Våga fråga!
  • Vänta inte med att boka tandstenstagning för ditt djur. Det kan vara skillnaden mellan att betala 2000-3000kr för tandstenstagning och regelbunden kontroll med röntgen, och att betala 10000-15000kr för att behandla en mycket sjuk mun eller även komma på två separata besök där en massa tänder behöver opereras bort.
  • Smärta i munnen är både än hälsofråga och en livskvalitetsfråga. Din veterinär vill inte behandla ditt djurs mun så att det ska se snyggt ut, och inte heller för att ”tjäna pengar”. Vi söver aldrig ett djur i onödan. Vi plockar aldrig bort tänder i onödan. Vi strålar inte ett djur för röntgenundersökning i onödan. Vi vill att ditt djur ska må bra, även när det inte kan säga att det har ont.

Tack för att ni läste! Ta hand om er och era fina fyrbenta!

Publicerat den

Det svåraste beslutet någonsin

I torsdags blev det dags att ta det fruktansvärda, det svåraste, det mest smärtsamma beslutet någonsin – att låta min älskade, finaste i hela världen Silver somna in. Jag funderade från och till om jag borde skriva om det, men till slut tänkte jag att det bara är bra att dela med hur det känns för mig som veterinär att besluta när jag ska ta livet på mitt egna djur, min egna fantastiska livskompis.

Något förberedd var jag ju. Min kisse var minst 15 år gammal. Hon flyttade in när hon var ca 12, och berikade, förgyllde, även räddade mitt liv under de tre åren vi fick leva tillsammans. Silver hade inflammatorisk tarmsjukdom och därför behövde stå på läkemedel livet ut samt provtas två gånger per år för att se att allt fungerade som det ska, då medicineringen ökade risken framförallt för diabetes men också för infektioner av alla sorter och förändringar i immunförsvaret. Hon stod på allergidiet för att fungera bra, trots att matte fuskade ibland (man får göra det när man är veterinär för man vet ju hur man ska hantera bakslag – men jag avråder starkt från att avvika från den rekommenderade dieten). Med medicinering fick jag upp henne till nästan ett halvkilo plus på vågen, som hon aldrig tidigare hade vägt och hon blev så fin på sin hull. 🙂 Artros hade vi också såklart, men det behandlade vi och väntade med spänning på ett nytt läkemedel som ska finnas tillgängligt för katter f.o.m. september (men som tyvärr min lilla tjej inte hann prova).

Sedan kom två elakartade juvertumörer som min bästa kollega och chef Ina opererade bort helt perfekt, och de jävlarna kom inte tillbaka trots att katter har mycket stor risk för spridning. Ett stygn lämnade en reaktion som skulle vara anledning till att jag tog Silver till kliniken ett och ett halvt år senare för att operera henne, då det började bli sårigt och jag visste att det irriterade henne och att det gjorde något ont.

Men något annat stämde inte sista 3 månader. Jag kunde se att hon blev lite smalare och att hon drack och kissade betydligt mer. Vi hade ett par bakslag med hennes inflammatorisk tarmsjukdom som balanserades, men jag hade märkt genom blodproverna att hon successivt fick lite blodbrist och ett njurvärde som visar tidiga tecken av njursvikt började långsamt vandra åt de högre kanterna. Jag visste redan från sista provtagning i mars att vi troligtvis var på väg att utveckla njursvikt, en så vanlig sjukdom hos äldre katter.

I alla fall så var Silver mycket pigg och mycket med hela tiden tills operationsdagen. Hon sov ju mycket men så får man göra när man är 15 år gammal katt (upp till 20 timmar per dag), men hon ville observera från fönstret, leka och gosa, gosa mycket. Hon åt bra. Men små saker började förändras långsamt, som gav mig mer och mer misstanke att något inte gick helt åt rätt håll. Hon började bli lite förstoppad, som ofta syns hos äldre katter – kan vara njursvikt, kan vara uttorkning, artros, och allmänt sämre funktion på matsmältningssystemet. Hon sköt inte pälsen lika bra som hon brukade göra, och tidigare så var hon extremt noggrann, som alla friska katter brukar vara. Hon började gå ner i vikt, ett par hekto visst, men ett par hekto är mycket för en liten kissemisse. Man kunde känna det på kroppen att muskelmassan började frörsvinna.

Silvers sista dag i den här tidslinjen var fin. Vi hade sovmorgon och gosade mycket, vi sov ju tillsammans varje natt, Silver tog två tredjedelar av sängen men sin lilla utsträckta kropp på bredd, och det gjorde mig inget. Hon fick sin favoritgodis och sin smärtis mot artros som också agerar som milt ångestdämpande. Fick extrados av det för vi hade ju operation och det var planerat att vi på 99% skulle komma tillbaka tillsammans, så jag ville att hon skulle vara smärtfri och lugn post-operation. Och sedan gick vi, och vi opererades. Blodprov lyckades jag ta efter operationen då madame Silver var väldigt svårstucken och det kan bekräftas av alla mina kollegor. Men jag tog urinprov på henne innan operationen och visste redan då att något inte kommer att se bra ut på blodproverna. Urinkoncentrationen var låg och det brukar inte vara så hos katter som har rätt så koncentrerad urin som art. Mycket med bakterier i urinen också som bekräftade urinvägsinfektion.

Operationen gick bra. Men när blodproverna kom tillbaka medan hon fortfarande sov, såg jag det jag förväntade mig. Blodbrist, och just början på nedsatt njurfunktion, med lite förhöjda kreatinin och SDMA som enligt riktlinjerna för katternas njursvikt graderade henne på stadie II utav IV, dvs just på början av njurinsufficiens.

Och där kom det svåraste. Vad göra? Jag vet exakt hur njursvikten utvecklas, jag har ju haft både egna djur och patienter som har haft problemet. Jag behövde tänka snabbt, för Silver sov nu och hade i sig en massa sköna läkemedel som tog bort smärta, illamående, ångest och allt möjligt. Hur skulle livet se ut i bästa fall för Silver om vi gick hem och kämpade på lite till?

Såhär skulle livet ha sett ut, med största sannolikhet:

Silver hatade klinikbesök och provtagning. Hon var inte en arg katt, Silver skulle aldrig i sitt liv bita mig förutom när man behövde sticka om och om för att ta blodprov från hennes minimala blodkärl (som blir tunna och sköra med åldern, speciellt på en kisse på 2,5kg). Hon hade extremt tålamod med allt, men blodprovstagning var inte populär. Varje gång vi skulle komma tillbaka från kliniken skulle hon gömma sig under sängen tills hon kände sig ok igen. Har jag en katt med njursvikt vill jag som djurägare och som veterinär kolla upp djurets värden var 3:e månad om inte oftare. Jag tror Silver skulle ha hatat mig för det.

Hon stod redan på veterinärdiet och att maxa på livet med njursvikt betydde att påbörja även striktare diet. Silver älskade att prova på mat och hennes diet var redan begränsad, men under sin tid med matte som är doktor kunde hon provsmaka många olika saker utan att få symtom från mag-tarmkanalen. Och det var en av hennes största nöjestunder i livet. Hur skulle man förklara för henne att bästa stunden på dagen (förutom att mysa med matte såklart) skulle vi behöva sluta med?

Mer medicinering, och med det mer kamp (alla personer vars katt har lätt att ta läkemedel räck upp handen….mmm, ingen? Vad konstigt! /sarkasm), eventuellt mer biverkningar att balansera.

Successivt skulle vi behöva förvänta oss det som kommer med njursvikt: illamående, avmagring, minskad matlust, ökad törst och urinering, uttorkning, ökade problem med tänderna, ökat blodtryck, (mer) förstoppning. Det skulle kunna komma smygande under flera månader eller så skulle det kunna komma snabbt under de följande 1-2 månaderna; takten på hur snabbt njursvikt utvecklas varierar per individ. Med tanke på att jag inte skulle ha velat begränsa hennes diet även mer skulle jag gissa på gradvis försämring med tydligare symtom under de följande 2-3 månaderna.

Skulle det vara värt för Silver? Jag tittade på henne medan hon började småvakna från narkos, liggandes varmt i min famn och tårarna bara började rinna i tanken om att jag kanske behövde låta henne gå – nu. Hade vi bara början på njursvikt, men okej då, vi skulle köra med diet och inga läkemedel till en början och provta var 4:e månad kanske, se hur det blir. Men nu var det inte bara det. Det var IBD, diet på diet, medicinering på medicinering, och säkert prov oftare då hon hade lite blodbrist från och till pga sin IBD, och njursvikt bara gör saken sämre. Skulle jag verkligen ta hem henne, låta hennes gamla kropp behöva återskapa musklerna som behövde skäras bort tillsamman mes knölen, fullt upp med smärtstillande och antibiotika för urinvägsinfektionen i två veckor så att vi kan sticka henne igen om en månad och se var någonstans vi ligger och om vi har hopp för några få månader till tillsammans?

Fan också. Var det som sagt bara njursvikt, skulle jag aldrig någonsin ha släppt henne så pass tidigt i sjukdomen. Men med multisjuka seniorpatienter brukar jag vara striktare om när det är dags för det svåra beslutet, eftersom det gäller patienter som lider extra, är extra sköra och kan plötsligt försämras. Så jag kvävde mina egna känslor, saknaden och sorgen och tänkte såhär. Hon hade fina sista veckor. Vi hade en fantastisk morgon och hon åt glatt och var lugn och nyfiken och gosig som alltid. Nu ligger hon i min famn som är det bästa hon vet, trots att hon är halvsövd. Är det inte bättre att släppa nu, att hon ska ha det som sista minne istället för att springa in en dag där hon har illamående och där kroppen börjar visa tydligare att den inte orkar?

…

Det tog 15 minuter att gå från liv till att återbli en mer abstrakt del av universum. Hon somnade så fint och lugnt, hela tiden i min famn. Och nu har det varit tre och en halv dagar utan henne hemma och hela världen känns tom, och jag funderar från och till om jag gjorde rätt, om jag borde ha kämpat mer, om hon kanske hade kvar några fina månader som jag stal från henne. Men jag återkommer alltid till logiken som säger att risken för gradvis och troligtvis hastigt sämre livskvalitet var större än förhoppningen för flera (något) friska månader.

Och där försöker jag påminna mig själv att jag säger samma till mina djurägare – att försöka och låta djuret med en terminal sjukdom somna in medan de fortfarande är glada och pigga och något fina. Innan de blir en skugga av deras tidigare själv. Det är mycket, mycket lättare sagt än gjort och nu förstår jag (en gång till, för det är inte första gången jag behövde säga hejdå till en fyrbent vän) hur svårt det är när jag tar upp diskussionen med mina djurägare, varför vissa blir arga, vill inte förstå, varför det är så svårt att se hela bilden och inte bara smärtan av att förlora en vän medan de fortfarande har viss livsglädje i sig.

Jag trot att jag gjorde rätt för min fina Silver och att hon inte skulle ha varit mycket glad mot mig om jag behövde sticka henne flera gånger, stoppa in i henne mer läkemedel än vad hon redan fick och sluta dela med henne min matlagning som hon verkligen uppskattade (det fanns en i alla fall som uppskattade det, hehe). Jag tror att hon också skulle ha föredragit att slippa må illa och att somna in i min famn utan stress istället för att behöva åka in akut och lämna livsvärlden i ångest och potentiell smärta.

Jag tror jag gjorde rätt, men jag saknar henne fruktansvärt mycket. Hejdå mitt ljus och min bästa vän. Matte älskar dig för alltid.